Ett djurhem är inte en soptipp för djur!

Vi kommer i kontakt med mängder av ärenden vars natur inte alls ingick i den agenda vi en gång satte upp för vårt arbete.

Av de samtal och mail som kommer till Djurhemmet Tigerharen handlar 9 av 10 om privatpersoner som vill ha hjälp med att omplacera sina husdjur av olika skäl. Den tionde kontakten utgörs av personer som vill adoptera djur från oss eller stötta vårt arbete på annat sätt.

Skälen man anger som orsak till att ens husdjur ska omplaceras är många. Allergi, förändrad livssituation, arbetstider, en ny partner, byte av bostad, etc. Det är lätt att känna med djuren som kommer i kläm i alla dessa situationer och som många gånger hotas av avlivning. Friska, intet ont anande familjemedlemmar som plötsligt ska avlivas eller lämnas bort då dom inte längre passar in i husse eller mattes nya livsstil.

Trots att viljan att hjälpa alla djur, för deras egna skull, måste vi rannsaka oss själva och våra motiv. Vad är det som gör att vi som ideell förening, med utsatta, vanvårdade djur i fokus, plötsligt ska lösa privatpersoners uppkomna problem eller ovilja. Varför ska vi ta vid där deras ansvar brister?

Vi startade och driver vår verksamhet för att hjälpa de djur som inte har någon människa i livet som kan gå i god för djurets intressen, välmående och omsorg. Djur som utsätts för vanvård, som är hemlösa och ägarlösa. Det finns inget statligt eller kommunalt skydd för dessa djur. Dom lider svårt och det är endast med hjälp av eldsjälar och ideella insatser som dom kan få en andra chans i livet.

Men alla dom här djuren, framför allt katter, som vi blir kontaktade om direkt från deras hussar eller mattar, dom har någon. Dom har en ägare som en gång tog ansvar för ett djur och för en livslång omsorg om den här individen. Vad är det som gör att vi som ideell organisation, som utgörs av engagerade privatpersoner, ska kunna uppbåda ett engagemang, avsätta tid för och hitta ett hem till någons katt, när dess egna människa inte ens kan göra det? Hur är det möjligt att man med sådan lätthet kan flytta över ansvar för sitt husdjur från sig själv till någon annan. Någon som redan har hela sin tillvaro fylld med hjälpsökande djur i jakt på räddning.

Jag ororar mig för att det finns två saker som gör att privatpersoner idag skaffar djur på en spontan och oigenomtänkt grund och som gör att man utan större betänklighet anser det moraliskt okej att utesluta sina djur ur familjen då de inte passar in längre:

1. Framväxten av fler eldsjälar som startar verksamheter för utsatta djur. I min hemstad har ett väldigt fint katthem kommit till. Min mor berättade för mig att hon hört flera personer som gått i tankar att skaffa katt och som slagit bort oron kring ansvaret man står inför med resonemanget: ”Kan vi inte ha kvar katten kan vi alltid lämna den till katthemmet”. Människor räknar plötsligt med att kattehem och djurhem är en kostnadsfri återvinningsstation för husdjur som man tröttnat på. Utan att ens behöva komma i kontakt med sina egna moraliska förpliktelser kan man lämna bort sitt djur när det inte passar längre. Problemet är även att katthem och djurhem drivs av människor med stora hjärtan och stark inlevelseförmåga i utsatta djurs öden. Genom att kunna se vad som händer med en katt som plötsligt inte längre står under någon människas omsorg, eller genom att försöka förhindra det förkastliga att friska djur avlivas tar man in även dessa djur under sina vingar, trots att de är någon annans ansvar.

2. Normaliseringen kring avlivning av friska djur på veterinärkliniker och djursjukhus. I samma anda som att katthem och djurhem ses som en utväg ur djurägandet har även samtalet till veterinären för att boka tid för avlivning blivit ett allt mer förekommande tillvägagångssätt. Det är få veterinärer som ställer krav på djurägare, som vägrar avliva friska djur, som vill veta skäl till avlivningen eller som på något sätt vågar sätta sig upp mot det beslut som djurägaren tagit. Respekten gentemot kunden är långt större än respekten mot det djur vars liv släcks med en enkel injektion. Hur smidig och klinisk avlivningen än är, hur bra och seriöst det än kan verka att den sker av en legitimerad veterinär, upphör den inte att vara moraliskt oförsvarlig.

Många som kontaktar oss gör det i tron att vi har erfarenhet, pondus och ett kontaktnät som gör det lättare för oss att hitta ett seriöst hem till deras djur. Och dessutom fortare än vad dom själva skulle lyckas med. Det är sant att vi besitter en stor erfarenhet, att vi ställer hårda krav på våra nya hem och följer upp alla omplaceringar vi gör. Men det finns ingenting som säger att en privatperson inte kan ställa samma höga krav på det nya hemmet, göra hembesök, skriva kontrakt och kräva en god fortsättning på sitt husdjurs liv. Om en person har en eller två katter de söker hem till går det självklart fortare för denna att hitta ett nytt hem till sitt djur, än om vi ska göra det som redan har mängder av behövande djur på vårt bord som vi söker hem till. Dom flesta av dem i ett mycket mer akut behov dessutom. Vi är ingen bank bestående av hem som står och väntar på djur att adoptera, så fort ett fint hem dyker upp har vi direkt flera djur som önskar flytta dit.

Det krävs ett rejält uppvaknande bland djurägare. Ett tillskott av ansvar, etik och eftertanke behöver tillföras den djurägarkultur som råder, där man med allt för stor lätthet både skaffar och gör sig av med sina husdjur.