Ett djurhem är inte en soptipp för djur
18 november 2009 av Andrea i Blogg
Jag har arbetat med Djurhemmet Tigerharen sedan organisationens start och har lagt märke till en allt mer påtaglig utveckling som gör mig mycket bekymrad. Vi kommer i kontakt med mängder av ärenden vars natur inte alls ingick i den agenda vi en gång satte upp för vårt arbete.
Av de samtal och mail som kommer till Djurhemmet Tigerharen handlar 9 av 10 om privatpersoner som vill ha hjälp med att omplacera sina husdjur av olika skäl. Den tionde kontakten utgörs av personer som vill adoptera djur från oss eller stötta vårt arbete på annat sätt.
Skälen man anger som orsak till att ens husdjur ska omplaceras är många. Allergi, förändrad livssituation, arbetstider, en ny partner, byte av bostad, etc. Det är lätt att känna med djuren som kommer i kläm i alla dessa situationer och som många gånger hotas av avlivning. Friska, intet ont anande familjemedlemmar som plötsligt ska avlivas eller lämnas bort då dom inte längre passar in i husse eller mattes nya livsstil.
Trots att viljan att hjälpa alla djur, för deras egna skull, måste vi rannsaka oss själva och våra motiv. Vad är det som gör att vi som ideell förening, med utsatta, vanvårdade djur i fokus, plötsligt ska lösa privatpersoners uppkomna problem eller ovilja. Varför ska vi ta vid där deras ansvar brister?
Vi startade och driver vår verksamhet för att hjälpa de djur som inte har någon människa i livet som kan gå i god för djurets intressen, välmående och omsorg. Djur som utsätts för vanvård, som är hemlösa och ägarlösa. Det finns inget statligt eller kommunalt skydd för dessa djur. Dom lider svårt och det är endast med hjälp av eldsjälar och ideella insatser som dom kan få en andra chans i livet.
Men alla dom här djuren, framför allt katter, som vi blir kontaktade om direkt från deras hussar eller mattar, dom har någon. Dom har en ägare som en gång tog ansvar för ett djur och för en livslång omsorg om den här individen. Vad är det som gör att vi som ideell organisation, som utgörs av engagerade privatpersoner, ska kunna uppbåda ett engagemang, avsätta tid för och hitta ett hem till någons katt, när dess egna människa inte ens kan göra det? Hur är det möjligt att man med sådan lätthet kan flytta över ansvar för sitt husdjur från sig själv till någon annan. Någon som redan har hela sin tillvaro fylld med hjälpsökande djur i jakt på räddning.
Jag oroar mig för att det finns två saker som gör att privatpersoner idag skaffar djur på en spontan och oigenomtänkt grund och som gör att man utan större betänklighet anser det moraliskt korrekt att utesluta detta djur ur familjen då det inte passar in längre:
1. Framväxten av fler eldsjälar som startar verksamheter för utsatta djur. I min hemstad har ett väldigt fint katthem kommit till. Min mor berättade för mig att hon hört flera personer som gått i tankar att skaffa katt och som slagit bort oron kring ansvaret man står inför med resonemanget: ”Kan vi inte ha kvar katten kan vi alltid lämna den till katthemmet”. Människor räknar plötsligt med att kattehem och djurhem är en kostnadsfri återvinningsstation för husdjur som man tröttnat på. Utan att ens behöva komma i kontakt med sina egna moraliska förpliktelser kan man lämna bort sitt djur när det inte passar längre. Problemet är även att katthem och djurhem drivs av människor med stora hjärtan och stark inlevelseförmåga i utsatta djurs öden. Genom att kunna se vad som händer med en katt som plötsligt inte längre står under någon människas omsorg, eller genom att försöka förhindra det förkastliga att friska djur avlivas tar man in även dessa djur under sina vingar, trots att de är någon annans ansvar.
2. Normaliseringen kring avlivning av friska djur på veterinärkliniker och djursjukhus. I samma anda som att katthem och djurhem ses som en utväg ur djurägandet har även samtalet till veterinären för att boka tid för avlivning blivit ett allt mer förekommande tillvägagångssätt. Det är få veterinärer som ställer krav på djurägare, som vägrar avliva friska djur, som vill veta skäl till avlivningen eller som på något sätt vågar sätta sig upp mot det beslut som djurägaren tagit. Respekten gentemot kunden är långt större än respekten mot det djur vars liv släcks med en enkel injektion. Hur smidig och klinisk avlivningen än är, hur bra och seriöst det än kan verka att den sker av en legitimerad veterinär, upphör den inte att vara moraliskt förkastlig.
Många som kontaktar oss gör det i tron att vi har erfarenhet, pondus och ett kontaktnät som gör det lättare för oss att hitta ett seriöst hem till deras djur. Och dessutom fortare än vad dom själva skulle lyckas med. Det är sant att vi besitter en stor erfarenhet, att vi ställer hårda krav på våra nya hem och följer upp alla omplaceringar vi gör. Men det finns ingenting som säger att en privatperson inte kan ställa samma höga krav på det nya hemmet, göra hembesök, skriva kontrakt och kräva en god fortsättning på sitt husdjurs liv. Om en person har en eller två katter de söker hem till går det självklart fortare för denna att hitta ett nytt hem till sitt djur, än om vi ska göra det som redan har mängder av behövande djur på vårt bord som vi söker hem till. Dom flesta av dem i ett mycket mer akut behov dessutom. Vi är ingen bank bestående av hem som står och väntar på djur att adoptera, så fort ett fint hem dyker upp har vi direkt flera djur som önskar flytta dit.
Det krävs ett rejält uppvaknande bland djurägare. Ett tillskott av ansvar, moral och eftertanke behöver tillföras den djurägarkultur som råder, där man med allt för stor lätthet både skaffar och gör sig av med sina husdjur.
Rebecca
Maj 11th, 2011
Hej!
Ville bara säga att jag befinner just i en svår livssituation, har varken någon eget boende eller jobb efter tråkig men inte självald situation men jag kämpar på trots det, bor tillfälligt hos en vän, med tre katter som min ex sambo lämnade efter sig, katterna var hennes.
Jag tog an katterna för jag tycker tycket om djur
och ville inte att de skulle avlivas men tyvärr så kan jag inte ha de kvar de här för min vän har astma och hon har blivit sämre sen katterna kom hit och det är jättejobbigt för mig med som kämpar på och vill komma på fötter så inte behöver de bort katterna men har försökt med olka lösningar inte ens tillfälliga har gett svar.
Jag gör inte det här för jag inte vill ha kvar katterna eller för nöjes skull,är ledsen varje dag för jag älskar de jättemycket och behöva se de lida. va rädda och vantrivas.
Det gör ont att vissa människor anklagar och stämplar oss alla som verkligen älskar katter vi har i samma kategori att vi är hemska människor som bara tänker på oss själva men inte tänkte jag på mig själv som tog an katter från min ex som både dumpade katter och sen slängde ut mig.
MVH
Rebecca tjejen som älskar katter
Lina Strindlund
Okt 6th, 2011
Förstår att det känns urjobbigt för dig rebecca, och din kompis som är allergisk!
Men kanske kan katterna bli utekatter? Då blir det mindre allergener inomhus. bara ett tips dom ev kan funka…
kramar / en annan djurvän
Brandis
Maj 12th, 2011
Mjau Läste Eran artikel men funderar
jag är ju en av Era små älsklingar
har de underbart med min matte
o min bror som var här innan mig
Själv skulle jag ju blivit på ett katt hem
heldre än att jag skulle bliva avlivad
kanske är det så många mattar-hussar tänker
Ni gör ett Fantastikt jobb o lämnar bort djuren
o vet att djuret kommer att ha de bra
hos Någon annan
tass Brandis
Linda
Jul 9th, 2011
Förstår hur du resonerar map omplacering av djur.
Själv har jag valt de djur jag har men får ofta ta hand om andras djur pga att jag inte tycker om att se dem gå utan vatten, mat och skötsel.
Min ståndpunkt är att inte ta djuren som mina egna utan försöka få ägaren att hitta en bättre lösning alternativt avlivning.
Avliva djur är inget roligt, men det är ännu hemskare om djuret istället blir dumpat och svälter ihjäl. Krasst sett så lider djuret mindre av avlivning än av misskötsel.
/L
Fatima
Okt 13th, 2011
Fantastisk text! Kan förstå frustrationen i att inte kunna hjälpa alla och att ni måste ”sätta ned foten”. Själv möter jag många som rynkar på näsan åt att jag numera har tre katter hemma, vilket jag inte trodde var så ovanligt. Bristen på empati och förmågan att blunda för djurens rättigheter hos så extremt många människor förbluffar!
J
Jan 1st, 2012
Håller med det ni försöker säga, men måste ändå påpeka det hela.
Jag har själv två katter som jag inte kan eller orkar ha kvar, av bland annat allergi, arbetstider och ändrad livssituation. Min ex. sambo ville ha katterna från början, och jag kände inte till min allergi förstän det bröt ut för ett tag sedan och nu när hon har flyttat så kan ingen ta katterna förutom jag, som då får sitta här med dem trots att jag är allergisk eller aldrig är hemma, vilket leder till att de förstör lägenheten på olika sätt… När man har haft ute annonser i flera veckor och ingen ringer så är det inte så lätt, man kan ju inte själv ha kvar dem och jag vill absolut inte avliva dem eller bara ”sätta ut dem i skogen” (vilket har kommit i mina tankar flera gånger).
Det är ju faktiskt ingen som har tvingat er att starta eran organisation, och ingen som har tvingat er att ta emot djur, hur mycket ni än älskar dem. Men när ni säger att ni kan ställa upp så kommer folk att ringa… Frågan är vem som är oansvarig då egentligen, de personer som FAKTISKT behöver akut hjälp (som jag) att få vidare sina älskade husdjur till ett nytt hem där de kan ha det bättre eller de som säger att de kan hjälpa till, men inte ”orkar” göra det helt plöstligt när verkligheten ger dem en smäll i ansiktet? …
Lena
Jan 2nd, 2012
Hej!
Jag tycker att det är märkligt att hävda att du älskar dina katter och samtidigt överväger att döda dem eller sätta ut dem i skogen eftersom de förstör din lägenhet. Jag förstår inte heller hur viljan att hjälpa några medför en skyldighet att hjälpa alla. Jag anser att alla människor har lika stor skyldighet att hjälpa de djur som kommer i deras väg, och att starta ett djurhem är just att ta sitt eget ansvar, inte att befria andra från sitt. Den som en gång tagit sig an djur har också ansvaret för dem hela deras liv. Tro mig, det är inte svårare för en privatperson att hitta hem till två katter än för ett djurhem. Det är precis tvärtom.
Den verklighet som vi som arbetar med omplacering blir slagna av handlar absolut till stor del om hur oansvariga och egoistiska många djurägare är. Men om jag ligger vaken om natten och tänker på de djur som far illa, så är katter med allergiska ägare inte det som hamnar högst upp på listan. Ta och kolla hos en läkare om det verkligen är kattallergi, fundera på vad det är som gör att katterna förstör lägenheten och försök ge dem något annat att göra, och ge omplaceringsprocessen mer än några veckor. Det är väldigt sällan vi omplacerar katter på kortare tid än flera månader.
Hoppas du hittar ett verkligt kärleksfullt hem åt dessa katter!
Mvh Lena, Tigerharen
K
Jan 8th, 2012
Förstår också hur ni tänker, men måste ändå säga att jag tycker att det finns fall där man som djurägare inte har något val och där det känns väldigt tråkigt att bli kallad oansvarig djurägare…
Sitter själv i en mycket svår situation där min nyfödda son är allergisk mot våra älskade katter (som vi tog hand om då de hotades av avlivning). Har letat runt i hela vårt kontaktnät och lagt ut annonser, men har inte fått något napp.
Då vår son även är förtidigt född och väldigt känslig så KAN vi inte ha kvar katterna då han riskerar sin hälsa.
Vi har verkligen försökt ge våra katter ett nytt hem, men situationen börjar minst sagt bli ohållbar, då de tvingas vara ute nästan jämt och ändå reagerar vår son då vi varit ute och tagit hand om dem.
Löser det inte sig väldigt snart så har vi inget annat val än att ta bort dem, vilket känns fruktansvärt!
Om ni har möjlighet att hjälpa oss så är vi ytterst tacksamma, men förstår också att det finns fler katter som är i behov av hjälp.
Mvh
K
Lotta
Apr 8th, 2012
Hej.
Förstår helt hur ni tänker. Tycker även att ni har rätt! Har man tagit sig ann ett djur så är det ditt ansvar som husse/matte att hitta ett nytt hem. Fast när det gäller, som jag läser här, små barn med allergi så tycker jag väl att hjälp borde kunna fås. Men som vuxen med en förmodan av allergi anser jag att man ska besöka läkare samt ta medicin. Som vuxen kan man sköta det bättre ( med att städa, tvätta händer osv) bättre än vad ett litet barn kan.
detta är bara vad jag anser iaf. :)